med håkan i ipoden åkte jag till örebro för att träna.
det skulle gå bra idag. jag var pepp.

det finns inget bättre än de första armtagen. det känns som att man har all energi i hela världen. unbreakable.
simmar förbi bryggan som så många gånger förut. tidigare är det ungefär här som jag känt efter, fått ont. men nej, det gjorde faktiskt inte ont nånstans. jag log lite för mig själv.
det skulle gå bra idag. jag var pepp.

efter insimmet och under en av de fem tvåhundringarna började det gör ont i örat. spännande. fortsatte simma. simmade tills huvudet dunkade och käken låste sig. skakade ur vatten och fortsatte. men det gick inte. det gjorde för ont. så arg att jag började gråta slängde jag mig upp på kanten. arg för att aldrig få klara av ett helt pass. arg för att kroppen svek mig. arg för att det alltid skulle vara något som strejkade. ett par är jag verkligen menad för det här?, ett hårt stamp i golvet och en bomullstuss i örat senare hoppade jag i vattnet igen. tog ett par armtag. väntade på smärtan. men det gjorde inte ont. klarade av en femtia och kände mig unbreakable igen.
det skulle gå bra idag. jag var pepp.

ett armtag till. andas. kika på klockan genom vattendropparna på glasögonen som envist hänger kvar. halv sex. häftigt, en hel timme sedan start och jag är fortfarande i vattnet. vändning, femtio meter till. dricker lite vatten och väntar på tränaren som går längs kanten. kort konversation; "klar?" "ja" "bra, 400 femtakt" och så iväg igen. när jag har bestämt mig ger jag inte upp. trots att jag inte simmat femtaktsandning på hurlängesomhelst och tyckte att insimmet på 200 meter var jobbigt.
men det skulle gå bra idag. jag var pepp.

skjuter ifrån, njuter lite av farten och börjar simma. ett två tre fyra andas. igen och igen och igen. och igen. trots tunga armar och ganska kass benspark, lite mjölksyra och förmodligen för hög fart. egentligen ska jag ta det väldigt lungt för att bygga upp. men jag är rastlös. orkar inte vara lugn och sitta still. måste testa gränser. är som ett barn. pressar mig, tävlar med mig själv, och simmar hela 400 femtakten. det var lycka att slå handen i kaklet. inte för att säga att höften har åkt ur led, inte heller högg det till i ryggen, och nej jag behöver inte avbryta passet. för att säga att jag är klar och badar av nu.

det gick bra idag. jag var pepp.

precis innan skolan började var jag på rehabiliteringsläger i torsby.
frykcenter är ett himla bra ställe. där är det helt naturligt att prata med sjukhustermer och om mediciner och smärtstillande som inte fungerar och misslyckade operationer och psykologer som inte fattar. när någon säger 'använd gummi!' så är det nåns länkhjul som är för slitna.
reservdäcket i bagageluckan tillhör inte bilen, utan rullstolen. så klart.

9-15 hade vi träning. varje dag. för att vi ska åka därifrån och må så bra som möjligt. på eftermiddagarna åkte vi ner för mördarbacken till byn, och sen när vi åkte upp igen kom vi på att det var en himla dålig idé. det var nästan jobbigare än dagens träning. eller så hängde vi i sofforna i entrén eller lyssnade på musik. eller idrottade.

det var basketmatch varje kväll. sen gällde det att skynda sig in på rummet innan grannen. annars fick man duscha kallt.

basketmatcherna var nog det roligaste av allt. jag mår som allra bäst i närheten av idrott. jag älskar känslan och utmaningen och glädjen. underbart. jag är väldigt envis och en riktig tävlingsmänniska. jag ger aldrig upp. slutar inte förrän jag fått som jag vill. perfektionist.

så när det är jag och två motspelare som försöker få upp bollen från golvet sitter jag som fastklistrad. greppen är stenhårda och blickarna säger att ingen släpper. ingen tänker ge upp. så vi tröttar ut varandra. håller fast så hårt vi kan medan de andra drar och sliter för att få loss bollen. släpp. aldrig. taget. det var en ganska vanlig situation och jag visste att jag var den som vann. jag var mest envis. jag ville vinna mest. sitter som klister. tappar du fokus en sekund tappar du bollen. motståndaren gjorde det och jag tog bollen och kastade bakåt. hoppades att någon i mitt lag skulle fånga den. bara jag fick bort den från hörnet var allt bra.

länkhjulen lyfts från golvet av den skiftade tyngden. inte heller detta någon ovanlig situation då vi spelar nästan enbart på drivhjulen för att kunna svänga så snabbt som möjligt i våra vanliga standardstolar. tänkte inte mer på det förrän bakhuvudet slår hårt i golvet. studsar upp, och ner i golvet igen. T1 verkar tagit den största smällen och hela ryggen och nacken gör ont och ett tag undrar jag om huvudet gått i tu. öppnar ögonen och alla spelare och ledare står runt mig.

hur gick det? kommer du upp i rullstolen själv? slog du i huvudet? hur mår du? är du yr? slog du i nacken?
jo, jag mår bra.

jag hade lite ont i huvudet resten av kvällen, kände av lite i nacken och bakhuvudet var ömt i ett par dagar.
men jag fick bort bollen från andra lagets planhalva och hindrade de från att göra poäng.
helt klart värt det.