med håkan i ipoden åkte jag till örebro för att träna.
det skulle gå bra idag. jag var pepp.

det finns inget bättre än de första armtagen. det känns som att man har all energi i hela världen. unbreakable.
simmar förbi bryggan som så många gånger förut. tidigare är det ungefär här som jag känt efter, fått ont. men nej, det gjorde faktiskt inte ont nånstans. jag log lite för mig själv.
det skulle gå bra idag. jag var pepp.

efter insimmet och under en av de fem tvåhundringarna började det gör ont i örat. spännande. fortsatte simma. simmade tills huvudet dunkade och käken låste sig. skakade ur vatten och fortsatte. men det gick inte. det gjorde för ont. så arg att jag började gråta slängde jag mig upp på kanten. arg för att aldrig få klara av ett helt pass. arg för att kroppen svek mig. arg för att det alltid skulle vara något som strejkade. ett par är jag verkligen menad för det här?, ett hårt stamp i golvet och en bomullstuss i örat senare hoppade jag i vattnet igen. tog ett par armtag. väntade på smärtan. men det gjorde inte ont. klarade av en femtia och kände mig unbreakable igen.
det skulle gå bra idag. jag var pepp.

ett armtag till. andas. kika på klockan genom vattendropparna på glasögonen som envist hänger kvar. halv sex. häftigt, en hel timme sedan start och jag är fortfarande i vattnet. vändning, femtio meter till. dricker lite vatten och väntar på tränaren som går längs kanten. kort konversation; "klar?" "ja" "bra, 400 femtakt" och så iväg igen. när jag har bestämt mig ger jag inte upp. trots att jag inte simmat femtaktsandning på hurlängesomhelst och tyckte att insimmet på 200 meter var jobbigt.
men det skulle gå bra idag. jag var pepp.

skjuter ifrån, njuter lite av farten och börjar simma. ett två tre fyra andas. igen och igen och igen. och igen. trots tunga armar och ganska kass benspark, lite mjölksyra och förmodligen för hög fart. egentligen ska jag ta det väldigt lungt för att bygga upp. men jag är rastlös. orkar inte vara lugn och sitta still. måste testa gränser. är som ett barn. pressar mig, tävlar med mig själv, och simmar hela 400 femtakten. det var lycka att slå handen i kaklet. inte för att säga att höften har åkt ur led, inte heller högg det till i ryggen, och nej jag behöver inte avbryta passet. för att säga att jag är klar och badar av nu.

det gick bra idag. jag var pepp.