Hösten är perfekt för promander har jag kommit fram till. Träningsabstinensen drog igång på allvar i tisdags och sen dess har jag varit ute och gått varje dag, så himla skönt och jag känner att jag måste ta vara på den här tiden innan vintern kommer och jag blir ungefär hundra gånger mer handikappad än vad jag egentligen är. Jag har inte simmat på tre veckor eftersom jag varit sjuk efter insparken (som för övrigt måste vara den galnaste av alla det här århundradet), i stort sett alla ettor blev sjuka och jag skyller på treorna som höll i det hela. Men roligt var det!
Den här helgen försvann och imorgon börjar min sjätte vecka som gris och jag ska försöka ta med kameran någon dag. Jag irrar omkring i korridorerna med ett stort leende, lyckas slå huvudet i skåpet väldigt ofta av någon anledning, försöker komma på ett vettigt sätt att anteckna på teckenspråkslektionerna och diskuterar en del väldigt underliga normer på kulturmötentemat i världens bästa klass. Så. Jävla. Grymt.

det enda som är tråkigt är att studievägledaren inte hittade kurserna jag ville läsa. de verkar ha gått upp i rök. eller så drömde jag att de fanns. det senaste är nog troligast med tanke på hur jag tänkte, andades och levde gymnasieinformation förra läsåret.